Kungarnas krig

                                                  


Titel: Kungarnas krig (Sagan om is och eld #2)
Författad av George R.R Martin
Originaltitel: A Clash of Kings
Sidantal: 754
Releasedatum: 2011-10-19

Handling: (SPOILERVARNING för dem som inte läst första boken "kampen om järntronen")

Time is out of joint. The summer of peace and plenty, ten years long, is drawing to a close, and the harsh, chill winter approaches like an angry beast. Two great leaders - Lord Eddard Stark and Robert Baratheon - who held sway over an age of enforced peace are dead... victims of royal treachery. Now, from the ancient citadel of Dragonstone to the forbidding shores of Winterfell, chaos reigns, as pretenders to the Iron Throne of the Seven Kingdoms prepare to stake their claims through tempest, turmoil, and war.

As a prophecy of doom cuts across the sky, a comet the colour of blood and flame - six factions struggle for control of a divided land. Eddard's son Robb has declared himself King in the North. In the South, Joffrey, the heir apparent, rules in name only, victim of the scheming courtiers who teem's over King's Landing. Robert's two brothers each seek their own dominion, while a disfavored house turns once more to conquest. And a continent away, an exiled queen, the Mother of Dragons, risks everything to lead her precious brood to across a hard hot desert to win back the crown that is rightfully hers.

Favoritcitat: "People often claim to hunger for truth, but seldom like the taste when it's served up."

Mest omtyckta karaktär: Det får nog bli Tyrion. Tyrion är drottningens bror och är en dvärg. Det har han också fått lida av. Hans styrka är hans hjärna, vilket är tydligt i boken. Han lyckas allt som allt överlista nästan vem som helst, han är rolig och han bryr sig om folk. Till skillnad från många andra i boken är han hedervärd och står vid sitt ord. Han är en av de få som faktiskt tjänar riket och inte sig själv. Pågrund av allt han blivit utsatt för för att han är en dvärg har han insett många av livets sanningar och det har gjort honom klok.

Minst omtyckta karaktär: Det här är svårt då jag avskyr många karaktärer i den här boken, men ska jag välja en blir det nog Joffrey. Det här är den döde kungens förmodade äldsta son. Jag avskyr honom så djupt. Han misshandlar sin fästmö, skär av folks tungor och är allmänt avskyvärd. Bokens högpunkt var när någon gjorde den korrekta bedömningen att Joffreys ansikte skulle se bra ut med gödsel på.

Favoritförhållande: Jag väljer Daenerys och ser Jorah Mormonts förhållande. Även om det är lite äckligt att han som är typ 40 och uppåt och är kär i en sextonåring så är han så beskyddande mot henne och är alltid där för henne. Hon är ju ändå inte kär i honom och han tvingar inte henne till något. Så det är inte lika äckligt som det skulle kunna vara.
Daenerys är alltså den dödade kungens dotter och hon lever i exil tvärsöver havet, skulle man kunna säga.

Vad jag tycke om boken: Jag var inte sådär superförtjust i den här boken och vederbörligen fäste jag mig inte heller vid någon karaktär i den. Hela boken var som en bergochdalbana som aldrig lutade upp eller ner utan bara gick rakt fram hela tiden.
Jag vet att många andra älskar den här bokserien men jag läser den bara för att man får ett bättre sammanhang mellan tv-serien och böckerna. Man förstår mer på så sätt. Det här är ett av de sällsynta tillfällen då jag tycker bättre om tv-serien än själva boken.
Varför är det så då? Tja jag skulle säga att mycket beror på hur många huvudkaraktärer det finns i boken, för många för min smak. Hela tiden skrivs den här boken på ett sätt som är lite för formellt för min smak, det gör att jag inte fäster mig vid någon karaktär för karaktären är för formell och opersonlig.
Sedan är beskrivningarna otroligt långa, en hel sida kan dedikeras till en stol liksom. Åh som ljuset böjer sig kring stolen och fångar upp dess rundning... Alltså vanligtvis älskar jag beskrivningar men det här blev helt enkelt för mycket.

Betyg: 

  

Tre av fem glada Tennants.